Snart hänger han in polisuniformen efter 43 år: Stephen Jerand om kapardramat, varningen till Östersunds kvinnor och hur tryggt Jämtland är

Efter mer än 43 år i yrket gör han sin sista månad i yttre tjänst. Stephen Jerand, en av Jämtlands mest kända och färgstarka poliser hänger snart in uniformen för gott.

I en öppenhjärtig intervju berättar han bland annat om varför det i stort sett känns bra att sluta nu, om när han ledde polisinsatsen under en flygplanskapning på Arlanda 1993, hur Estoniakatastrofen påverkade honom på ett personligt plan, hur hans varning till Östersunds kvinnor under den uppmärksammade vågen av anfall mot kvinnor våren 2016 gav eko över hela världen – och hur tryggt han anser att det är att leva i Jämtland.

Efter mer än 43 år i polisens tjänst är det snart dags för Stephen Jerand att hänga in uniformen för gott. Stockholmaren som blev jämtlänning i mitten av 1990-talet har upplevt enormt mycket under sin långa karriär. Han tycker att det i stort sett känns bra att lämna yrket, men kommer sakna sina kollegor.

Det är den 8 maj – även om vintervädret som på nytt har slagit till mot Östersund gör det svårt att tro det. Stephen Jerand har tagit sig tid för en intervju innan ett av hans allra sista arbetspass som polis. Den 7 januari 1976 började han polishögskolan och sedan dess har han haft en mängd olika tjänster, bland annat flera chefspositioner, både i hemstaden Stockholm och sedan mitten av 1990-talet i Östersund. Nu är han tillbaka som polis i yttre tjänst.

– Det känns jättebra faktiskt. Det var därför jag sökte till polis en gång i tiden. Jag hade inga ambitioner att bli chef överhuvudtaget. Mitt mål var då att få åka radiobil i Stockholm – där jobbade man bara i yttre tjänst, säger Stephen Jerand.

När han i slutet av maj lämnar polisyrket efter så många år är det främst sina kollegor han kommer sakna. 

– Jag är imponerad av våra unga poliser här i stan, hur skickliga problemlösare de är. Många har ganska få tjänsteår. Det här är ett erfarenhetsbaserat yrke med inlärning. Jag kommer ut från skolan som lärling och jobbar med en erfaren polis som lär mig jobbet, med sin erfarenhet. Jag har själv gått den långa vägen och vet hur det var när jag var ny, hur vilsen man var i vissa situationer och framför allt vilsen i hur man hanterar människor. Polisen i dag är inte den polis jag sökte till, men då tänker jag inte på medarbetarna. Att vara ute och jobba med kollegorna är helt underbart, de är jätteduktiga, det kommer jag sakna, säger Stephen Jerand.

Däremot är han inte lika imponerad av hur Polisen numera organiseras sedan man gjorde om myndigheten till en enda stor myndighet där Norrland numera är en gemensam region.

– Som länsmyndighet jobbade vi under devisen ”nära medborgarna”. I dag har det blivit en fjärrstyrning av Polisen med de här sju regionerna och framför allt i Norrland med att halva Sverige styrs och leds egentligen från ett ställe. Jag står fast i min uppfattning att det var mycket bättre när respektive län hade en egen länskommunikationscentral. Det är väldigt svårt att sitta i Umeå och leda verksamhet längst ner i Härjedalen, över 60 mil därifrån. Jag tror att Polisen måste revidera sin organisation och göra en polis som är närmare människorna.

Det är väldigt svårt att sitta i Umeå och leda

verksamhet längst ner i Härjedalen

Stephen Jerand är uppväxt på Södermalm i Stockholm och inledde sin poliskarriär i huvudstaden. Under 1980-talet hade han varierade tjänster på olika platser i Stockholm. När Sverige skakades av mordet på statsminister Olof Palme i februari 1986 var Stephen Jerand däremot inte delaktig i polisarbetet kring mordet.

– Nej, det var jag inte. Jag var ledig den natten och på den tiden var det inte nyhetssändningar dygnet runt. Min mamma som var i livet då bodde på Södermalm., jag bodde utanför Stockholm. Jag hade 1980 blivit ganska allvarligt hotad till livet så jag flyttade ut med familjen och skaffade skyddade personuppgifter. Morsan ringer och väcker mig på natten. Hon hade varit uppe och hört på radion att statsministern var skjuten. Så hon ringer mig och gråter som tusan. Jag tänker att ”nu jävlar är det världskrig, nu kommer vi att stänga av hela stan”. Jag ringer in till vakthavande befäl som sa att jag inte behövdes, de hade poliser så de klarade sig. Jag kunde somna om och gå i tjänst när jag började igen.

Stephen Jerand var inte själv delaktig i polisarbetet kring mordet på statsminister Olof Palme, men tycker att den misslyckade utredningen är ett öppet sår i Polisens historia.

Misslyckandet med att klara upp Palmemordet beskriver han som ”ett öppet sår i Polisens historia”.

– Det är ett misslyckande utredningsmässigt. Det kan man ha olika förklaringar till. En förklaring är väl att det var väldigt märkligt att dåvarande polismästaren Hans Holmér klev in och ledde spaningarna. Det skulle ha varit en erfaren mordutredare. Hans Holmér var ingen utredare alls. Jag tror att hela ledningsstrukturen kring utredningen nog förstörde väldigt mycket. Hade man lämnat det till våldsroteln i Stockholm, som vid den tiden hade väldigt duktiga mordutredare, då hade det kanske sett annorlunda ut i dag. Däremot träffade jag Christer Pettersson. När han var anhållen och häktad var jag chef för en piketgrupp. Vi fick uppdraget en dag att föra honom från häktet till tingsrätten för förhandlingar. Det var första gången jag träffade honom. Det var en ynkrygg måste jag säga, en missbrukare. Jag har aldrig trott att han sköt Palme, han var inte kompetent att utföra det dådet.

I februari 1993 hamnade Stephen Jerand däremot mitt i en väldigt dramatisk händelse. Han tjänstgjorde som kommisarie i beredskap, beredd att rycka ut om något hände. På väg till en ishockeymatch som hans äldsta son skulle spela blev han kontaktad av polisens ledningscentral. Ett flygplan från Ryssland hade blivit kapad av en man beväpnad med handgranater och pistol och planet stod nu på Arlanda.

– Jag fick åka dit och vara insatschef. När jag kom dit hade man påbörjat jobbet. Jag tog över och så började vi förhandla med kaparen. Det var ett jävla pådrag. När jag stod i tornet ringer det och då är det någon från ryska ambassaden som kräver att ryska ambassadören ska komma upp i tornet där jag står och leder verksamheten. Jag sa att det kunde han glömma. En kvart senare är ambassadören och bankar på dörren, då hade han tagit sig in på flygplatsen. Vi fick avvisa honom med Arlandas yttre befäl till ett annat rum.

Carl Bildt accepterade inte ett nej

Men det slutade inte där – även den svenska regeringen ville ha insyn i polisinsatsen.

– En kille från Säkerhetspolisen, som jag kände sedan han jobbade på Söder, ringer. Han ringde och ville komma upp och vara med i staben. Jag sa att det inte var aktuellt. Då sa han att statsministern, Carl Bildt, ville ha en samverkansperson så han fick direkt information. Han ringde flera gånger, Carl Bildt accepterade inte ett nej. Han fick komma upp till slut, om han återrapporterade till Bildt vet jag inte.

Till slut gav kaparen upp och passagerarna kunde evakueras ur planet. På två av dem hittades pistoler.

– Det visade sig att det var ryska flygpoliser. De har poliser som åker med flygen som säkerhetsfaktor. De hade suttit där men höll sig i skinnet och bara avvaktade mitt i händelsernas centrum. De hade kunnat dragit sina pistoler och agerat mot kaparen, men då hade han kanske sprängt handgranaterna. Det var en jävla tur att de inte gjorde något.

Den 28 september 1994 lamslogs Sverige av Estoniakatastrofen. Fartygsolyckan, där 852 personer förolyckades, skapade stora sår för väldigt många. Även för Stephen Jerand, som då jobbade på Stockholmspolisen som biträdande piketchef.

– Stora delar av Stockholmspolisens civila fackförbund hade konferens på Estonia. En väldigt nära medarbetare till mig, som jobbade vägg i vägg med mig med personalplanering och sådant, Anki hette hon, ville egentligen inte åka men de som skulle åka fick förhinder så hon var tvungen att åka. Piketgruppen skjutsade ner henne till Estonia och hon sa att hon skulle hjälpa mig med några saker när hon kom tillbaka. Senare på natten ringer piketgruppen till mig och berättar att Estonia har sjunkit. Jag åker in till ledningscentralen och det var kaos där inne. Det var så många av dem som dog som var vår egen personal. Jag förlorade henne, vår garageförman på piketen, nybliven pappa, hittades död i en flotte. Det kändes lite förlamande. Vi satt och fick knapphändig information. Fruar till poliser dog, barn till poliser, män till poliser. Jag kommer ihåg en kommissarie som kom in och bara grät, hans fru var med på båten och hon försvann. Det var en fruktansvärd stämning där inne. Sedan var det ett jättetungt sorgearbete efteråt, det var väldigt många som vi tappade.

Det Stockholm som Stephen Jerand själv växte upp i var betydligt tryggare än det han såg växa fram. Därför valde han och familjen att flytta till Jämtland. Den flytten ångrar han inte. ”Det är som att bo och leva i ett vykort”.

I mitten av 1990-talet fick Stephen Jerand en tjänst hos polisen i Östersund och familjen flyttade till Jämtland. Han ville ge sina söner en tryggare uppväxt än vad Stockholm kunde erbjuda.

– När jag växte upp som tonåring och rörde mig i Stockholm, fram till jag var 18-19 år, var det ganska ofarligt egentligen. Visst kunde man hamna i situationer, men det var inte samma som det började utveckla sig till. Jag har fyra söner, den äldsta drunknade 1990, men med de andra tre söner kände jag att jag ville att de skulle växa upp någon annanstans där det kändes tryggare. Det blev jättebra. Grabbarna har haft en fantastisk uppväxt, är vuxna nu och lever fantastiska liv. Vi har alltid trivts här i Jämtland. Det känns helt rätt och det är fortfarande som att bo och leva i ett vykort.

Den brottslighet vi har är ingenting mot södra Sverige

När det kommer till brottslighet och otrygghet beskriver han skillnaden mellan Stockholm och Jämtland som enorm.

– Den brottslighet vi har här ingenting mot södra Sverige. Vi har inga spaningsmord, ingen skottlossning här på dagarna, inga bilar som brinner rätt som det är. Vi har en problembild som är svår för oss, så klart. Men jämfört med andra delar av världen lever vi mitt i vykortet, än så länge.

Bristen på resurser och att den nya polisorganisationen enligt Stephen Jerand inte tar hänsyn till den extrema glesbygden är några av problemen. Att den tidigare framgångsrika ungdomsgruppen hos Jämtlandspolisen inte längre finns är ett annat.

– Sedan har vi en problematik med delar av de ensamkommande, som inte samhället plockar upp korrekt. En liten klick som i vissa brott är väldigt aktiva. Det är en problembild som man måste våga prata om och sätta resurser för att jobba med den bilden. Det är en liten klick som tyvärr drar ner anseendet för alla som verkligen sköter sig och gör sitt bästa för att komma in i samhället. Vi har stölder, kvinnovåld, brott mot barn. Det finns jättestora problem här också, men jämför man med hur det är i den offentliga miljön då är Jämtland oerhört tryggt, Även om jag i mars 2016 gick ut när vi hade en våldsam acceleration av överfall på kvinnor och varnade för att inte röra sig ute under vissa tider på dygnet för att vi skulle ha en chans att klara upp detta. De ärendena är polisiärt uppklarade och de personerna som vi vet utförde det har lämnat länet och sedan dess har vi inte haft den typen av ärenden så våldsamt som det var då på kort tid.

Stephen Jerand blev känd både i Sverige och utanför landets gränser för att han gick ut och varnade Östersunds kvinnor för att röra sig ute våren 2016 när en våg av överfall mot kvinnor drabbade staden. Han fick en del kritik för uttalandet, men också mycket beröm. ”Jag skulle göra samma sak i dag”, säger han

Stephen Jerands varning till Östersunds kvinnor togs inte emot väl hos alla och han fick utstå en del kritik för sitt uttalande.

– Det fick jag, men jag fick sanslöst mycket cred. Jag får fortfarande ibland några mejl från människor och folk som kommer fram och säger tack för att jag sa så. När vi satt dagen innan vi gick ut med varningen och konstaterade fakta kände jag i magen att jag inte kan undanhålla medborgarna fakta. Då kan vi i morgon när vi vaknar ha ett våldtäktsoffer som ligger på akuten, en brutalt våldtagen ung kvinna. Om vi hade sagt något kanske den kvinnan hade agerat annorlunda. Jag skulle ha gjort om samma sak i dag. Jag gjorde en enda tavla, jag tittade inte i almanackan, jag gick ut med varningen den 8 mars – internationella kvinnodagen.

Varför tog ditt uttalande sådan skruv tror du?

– En känsla jag fick var att vissa människor fick en chans att synas i media med att ha andra åsikter, det brukar man se ofta. Jag tycker att det var naiva inslag i diskussionen ibland. Många av dem som har starka åsikter om sådant har inte den erfarenheten eller bilden av det jag pratade om. Jag har tänkt många gånger att några som jag mötte borde åka upp och träffa en ung kvinna som ligger på akuten misshandlad och våldtagen och fråga henne om hon tycker att polisen ska varna eller inte. Flera föräldrar till tonårsflickor hörde av sig till mig. Jag kände att jag stod upp för människorna och jag skulle göra det igen.

Jag kände att jag stod upp för människorna

och jag skulle göra det igen

Stephen Jerand är inte rädd för att säga vad han tycker – däremot upplever han en tystnadskultur hos många andra när det gäller att prata om orsaker till brottslighet.

– Det är en viss politisk korrekthet i det på något vis. Man kan se i tidningarna att signalementen ibland är väldigt intetsägande och då kan man undra varför. Sedan om det nu är en överrepresentation av utlandsfödda människor i vissa brott – OM det nu är det – då tycker jag hellre att man ska försöka ta fram fakta och försöka jobba med den problembilden. 

Han nämner Mustafa Panshiri, tidigare polis i Linköping och numera föreläsare om integration, som ett föredöme.

– En helt sanslöst kompetent kille. Han kom från Afghanistan som elvaåring, utbildade sig till polis, hamnade i Linköping och då kom precis den här enorma problembilden som vi fick 2015 med okontrollerad flyktingrörelse in i Sverige. Den var faktiskt helt okontrollerad och vi upplevde den starkt här uppe också. Mustafa Panshiri ser den här problematiken att exempelvis de som kommer från Afghanistan behöver mötas av någon som kan möta dem på samma planhalva, som kan deras kultur, kan språket och allt de kan. Han ville jobba med de här frågorna som polis, jobba förebyggande och informera om hur det är i Sverige. Polisen var inte intresserade och det slutade med att han sa upp sig som polis och åker runt och jobbar själv med det. Jag beundrar honom, för han säger sanningen. Kommer man från Afghanistan där man har en viss kultur, en viss kvinnosyn, betyder det inte att man är sämre än att man kan ändra sig när man kommer till ett land som tar emot en för att man flyr och då gäller de spelreglerna här. Jag tycker att han är jätteduktiga att möta de afghanska ungdomarna och prata om det här och det tror jag att man missade i flyktingkrisen 2015. Mustafa Panshiri gör det på ett konkret sätt utan att vi behöver hamna i konflikt och stämpla varandra för saker. Han tar upp dt som att hur löser vi det, han pratar, informerar, svarar på frågor och skapar en förståelse för att det ör två olika samhällen ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s