Krönika: Foten gör så ont att jag knappt kan gå – ändå är jag mest lycklig och stolt efter mitt andra Göteborgsvarv

Jag tar av mig högerskon. Foten gör så ont att jag inte kan ha på mig skon längre, tjejen som ger mig massage konstaterar att foten är väldigt svullen. Hon knådar den och jag får så ont att jag nästan skriker rakt ut.

I helgen sprang jag Göteborgsarvet, världens största halvmaratonlopp, för andra gången. För några år sedan hade jag inte trott att det hade varit möjligt. Men det här var absolut inte sista gången jag springer loppet.

Ändå njuter jag, känner stor stolthet och lycka.

Varför det då? Kanske någon undrar.

Det är en fullt rimlig undran, och jag ska förklara mig lite närmare varför den dominerande känslan i min kropp, trots denna enorma smärta, ändå är lycka.

För bara några år sedan var jag inte mycket till löpare. Jag minns att jag när jag försökte göra tremänningen Micke sällskap ut på en löprunda i skogen tog slut redan i den första backen och vände hemåt.

För bara några år sedan var

jag inte mycket till löpare

I lördags gjorde jag som närmare 60 000 andra människor – sprang Göteborgsvarvet, världens största halvmaratonlopp. För mig var det andra gången, men absolut inte den sista.

Att springa Göteborgsvarvet är en fantastisk upplevelse. Alla människor i och vid sidan om banan är en enorm morot för att kämpa sig runt de 21 097,5 meterna av Göteborgs gator. Överallt är det löpare, musiker som spelar längs banan, och andra människor som gör sitt bästa för att heja fram alla löpare. Det lockar fram krafter ur en även när man inte trodde att man hade några.

För mig var målet att i mitt andra försök i detta lopp, som föddes samma år som jag – 1980 – ta mig runt banan på mindre än två timmar.

Jag visste att det var en realistisk målsättning. Jag hade sprungit i det tempot som krävs för att nå den tiden på träning och kände att jag klarade av det, och dessutom hade lite mer att ge. Samtidigt visste jag inte riktigt var jag stod exakt för dagen. Därför hade orden från Sveriges förmodligen bäste långlöpare, Mustafa Mohammed, om att man måste anpassa målet till sin dagsstatus etsat sig fast. Samtidigt klingade också orden från Charlotte Kalla, fredagens andra inspirationsföreläsare, ”du orkar mer än du tror”.

Så gick starten. Den 13:e startgruppen med löpare, den som jag ingick i, gav sig iväg. Jag tog mig över Älvsborgsbron, efter ungefär en fjärdedel av loppet, fortfarande med bra flås. Hisingen avverkades, benen blev något tyngre men fortfarande fanns krafter där och flåset var fortfarande inga problem.

Närmare 60 000 människor med olika bakgrund springer Göteborgsvarvet och ungefär 40 000 fullföljer.

Nästa bro, Göta Älvbron, passerades och nu var två tredjedelar av loppet avklarat. Benen klart tunga, högerfoten började känna av smärtan, men flåset var fortfarande bra. Målet på under två timmar kändes fortfarande realistiskt.

Göteborgs berömda promenadgata Avenyn är lång, och den lutar hela tiden lite uppåt. Det blir extra tydligt när man har 15 kilometers löpning i benen. Den känns som världens längsta gata – som aldrig tar slut.

Det känns som världens längsta gata – som aldrig tar slut

Men det gör den.

De sista fyra kilometerna gick på ren vilja och det började kännas som att det skulle inträffa något allvarligt fel för att jag inte skulle nå mitt mål. Närmare målet såg jag flera som började gå eftersom de troligen kände att de inte orkade springa. För mig var inte detta aktuellt. Charlotte Kallas ord ekade i huvudet och den sista kilometern in mot målet på Slottsskogsvallen ökade jag till och med lite, trots att benen kändes som blyklumpar.

När jag passerade mållinjen fick jag kvittot på att jag hade lyckats. 1.58.29 – målet på att klara av Göteborgsvarvet på mindre än två timmar var nått.

I sådana tillfällen, med sina andra Göteborgsvarvetmedalj runt halsen, tänker man inte på att man några år tidigare tog slut i första backen i Solbergsskogen – eller att smärtan i högerfoten är rent olidlig.

1.58.29 – målet är nått och jag kan med stor stolthet ta emot medaljen. Smärtan i foten tänker jag inte så mycket på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s