Krönika: ”Men hur kan du hålla på Hammarby när Östersund spelar i samma serie?”

Det är en tidig morgon i oktober 2001. Kön ringlar sig lång längs Hornsgatan i Stockholm till Hammarbys numera nedlagda supporterbutik. Människorna som står där vill köpa biljetter till bortamatchen mot GIF Sundsvall den 27 oktober. De vill göra det för att se Hammarbys fotbollslag ta emot sitt första SM-guld, som blev klart några dagar tidigare.

Många har stått där hela natten – jag själv är en av dem.

Men varför? Jag är ju från Östersund.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan ”Hur kan du hålla på Hammarby när Östersund spelar i samma serie?”. Svaret är enkelt – för att jag har hållit på Hammarby sedan jag var 17 år, och aldrig kommer svika mitt lag.

Numera är det vardagsmat med elitfotboll i min hemstad Östersund. Sedan Östersunds FK 2012 tog steget upp i Superettan för att till säsongen 2016 landa i Allsvenskan hör det till vanligheterna att lag som Malmö FF, IFK Göteborg och framför allt Hammarby besöker Östersund en gång per år.

Det har, milt uttryckt, sett väldigt annorlunda ut genom åren.

Östersunds FK bildades 1996 och gjorde sin första säsong i seriespel 1997, då i division 2. Samma år började jag andra året i gymnasiet och lärde känna en kille som heter Jakob. Han hade ett favoritlag i fotboll. Det laget kom från Stockholm och hette Hammarby.

Det hade han haft sedan säsongen 1993 när Ope, en av klubbarna som ingick i ÖFK-samarbetet (numera har Ope återigen egen seniorverksamhet), spelade i division 1 norra och mötte Hammarby i seriespel. När lagen möttes på Torvallen utanför Östersund vann Ope med 1–0. När säsongen väl var slut hade Ope ramlat ur division 1 och Hammarby gått upp i Allsvenskan.

Jakob lockades av supporterkulturen kring Hammarby. Han blev på senare år en betydande del av den och bland annat ordförande för supporterklubben Bajen Fans, SLO (länken mellan klubben och supportrarna) och evenemangsansvarig – till han nyligen fick ett nytt jobb på Svenska fotbollförbundet. Numera är ”Jabbe” ett känt och respekterat namn bland Hammarbysupporters.

17-åriga killar som gillar fotboll har ofta favoritlag. Det kan vara i Allsvenskan eller i europeiska ligor, ytterst sällan är det i division 2. Mitt lag fick bli Hammarby.

Hammarby hade fixat en Europaplats vid seger mot ÖFK i sista omgången 2018. Men vi väntar fortfarande på första Hammarbysegern på Jämtkraft Arena.

Att mitt och ”Jabbes” lag 16 år senare skulle hamna i samma serie som laget från vår hemstad var det nog i ärlighetens namn inte många som förutspådde. ÖFK hade dessutom efter att seriesystemet gjordes om ramlat ner i division 2 och fått allt längre upp till elitfotbollen. Men klubben gjorde en imponerande resa och 2013 möttes ÖFK och Hammarby för första gången i Superettan.

Mötet i Östersund slutade 1–1. Jag minns att det var en speciell känsla att få se mitt lag komma till min hemstad. Jag minns också att jag jublade rejält över Hammarbys 1–0-mål, men svor lika mycket över ÖFK:s kvittering. Jag satt på en långsidesläktare mitt bland ÖFK-supportrar. Varför jag inte tagit plats i Hammarbyklacken vet jag inte.

Säsongen 2014 var det så dags för Hammarby att återigen gå upp i Allsvenskan, serien där laget hör hemma, efter fem år i Superettan. Jag trodde att det nu var slut på besök i min hemstad från mitt favoritlag.

Så var det inte. 2016 debuterade ÖFK i Allsvenskan.

”Men hur kan du hålla på Hammarby när Östersund spelar i samma serie?” Fick jag en hundralapp för varje gång jag har fått den frågan skulle jag kunna köpa mig något fint nu.

Att hålla på Hammarby innebär en hel del lidande, men också mycket glädje. Här jublar vi åt Björn Paulsens 1–0-mål, som blev matchvinnande, i sista hemmamatchen 2018, mot Häcken.

Svaret är enkelt: för att jag har en relation till Hammarby, det har jag inte till ÖFK. 

Jag har stått och frusit en hel natt på Hornsgatan för att få biljetter till matchen mot GIF Sundsvall så att jag kunde se mitt älskade Hammarby ta emot sitt första SM-guld. Det fick bli en tröst för att jag inte kunde vara med den där underbara eftermiddagen på Söderstadion när Örgryte besegrades med 3–2 och guldet säkrades. Att Sundsvall vann med 1–0 var så klart tråkigt, men vi fick ändå njuta.

Samma säsong stod jag på Råsunda, efter att ha köpt en egentligen alldeles för dyr biljett, och såg AIK vinna med 5–2. ”5–2 det blir guld ändå”, sjöng vi supportrar på väg från arenan.

Jag har lidit mig igenom säsongen 2009 när Hammarby ramlade ur Allsvenskan och säsongen 2011 när vi räddades kvar i Superettan på matchens sista spark i sista omgången.

Avtackningen av den kanske allra största Hammarbyikonen någonsin, Kennedy Bakircioglu, är vid sidan av SM-guldet det mäktigaste jag har upplevt som Hammarbysupporter. En stor spelare och stor ikon för klubben fick precis den avtackning som han var värdig. En kväll som kändes i hjärtat hos alla som var på plats.

Jag har stått både på gamla och nya Söderstadion och njutit av det enorma publiktrycket, oavsett vad motståndet har hetat och hur utgången av matchen har blivit. Jag har åkt buss från Sundsvall till en premiärmatch på Söderstadion, åkt buss tillbaka till Sundsvall och bil hem till Östersund, för att komma hem tidigt på morgonen – bara för att få se mitt älskade lag.

Jag har stått och frusit på Jämtkraft Arena och ännu inte sett Hammarby vinna på den arenan. Jag har sett Hammarby släppa in ett mål på övertid och därmed förlora en match, trots att Hammarby var en man mer på planen och jag har sett Hammarby gått miste om en Europaplats genom att bara få 3–3 mot ÖFK.Varje gång har jag varit på enormt dåligt humör när jag har gått hem.

Men jag skulle aldrig komma på tanken att svika mitt lag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s