En speciell kväll i Willie Watsons sällskap

Willie Watson är en folksångare – en mycket skicklig sådan. Han är också en enormt vass historieberättare och en stor underhållare. Just därför blir den här kvällen på Jazzköket mycket speciell.

Willie Watson är en folksångare och framför nästan uteslutande låtar som någon annan har skrivit. Det spelar ingen roll – han sätter sin egen prägel på musiken.

Han är känd som tidigare medlem i Old Crow Medicine Show, en grupp som är lite av en institution på americanascenen och bland annat varje år gör nyårskonserter på klassiska The Ryman i Nashville. Han har också nyligen gjort avtryck i filmvärlden, där han gör en liten roll i bröderna Cohens ”The ballad of Buster Scruggs”. I den sjunger han låten ”Cowboy trades his spurs for wings”, en låt som skrevs av ikonerna Gillian Welch och David Rawlings, och som belönades med en grammy.

– Jag hade ingen tanke på att spela cowboy på film. Men jag tänkte ”de här regissörerna vet vad de gör, så jag provar”, säger Willie Watson innan han framför ”Cowboy trades his spurs for wings”.

Lokala duon Fredrik Björns och Markus Ernehed står för en mycket bra supportakt till Willie Watson.

Kort och gott – 40-åringen som kommer från en liten stad i staten New York och nu bor i Los Angeles är ett aktat namn i den amerikanska folkmusikvärlden och det är ett exklusivt tillfälle vi bjuds på när han kliver upp på Jazzkökets scen. Det är en av blott tre spelningar i Sverige på hans första Skandinavienturné.

– Jag är en folksångare, så jag pratar hur mycket jag vill, säger han innan låten ”Always lift him up and never knock him down”.

Och absolut, Willie Watson pratar mycket – väldigt mycket. Men det är allt annat än innehållslöst svammel som kommer ur hans mun. Det är tänkvärda, intressanta och ofta roliga anekdoter om det mesta. Han berättar om hur det var att växa upp som en outsider i sin hemstad och att fortfarande vara det när han flyttade till den betydligt större staden Los Angeles – men hur musiken också kunde förena människor i ganska besvärliga situationer, och hur han vill att den egentligen alltid ska göra det.

Han resonerar också kring hur publiken på Jazzköket såg trött ut när han först kom in (vilket han säger med glimten i ögat), och att den började kvickna till när han spelade en låt med banjo. Slutsatsen är att folk behöver mer banjo i sitt liv för att må bra. 

Människor behöver mer banjo i sina liv för att må bra. Det är Willie Watsons stora övertygelse. Det är bara att hålla med.

Det är vi nog många att skriva under om den här kvällen – men framför allt behöver alla stora sångare och underhållare som Willie Watson.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s