Krönika: "London Calling" förändrade mitt liv innan jag ens var född

Det skulle dröja ytterligare ett år och en dag till jag ens föddes. Men den 14 december 1979 förändrades mitt liv för alltid.

Då släpptes London Calling – i mina öron den bästa skiva som någonsin har gjorts.

”London Calling” påverkade många. Producenten Guy Stevens blev så exhalterad av musiken att han slog sönder stolar i studion, vilket kan höras på skivan.

Vissa stunder kommer man alltid bära med sig så länge man lever. Den där stunden på Östersunds Bibliotek för snart 23 år sedan är en sådan.

Jag var 16 år, men jag minns det som att det var i går. Min vän Thomas, som i dubbel bemärkelse är min äldsta vän, hade gett mig ett musiktips.

” Har du hört The Clash?” frågade han.

Det hade jag inte.

”Deras skiva ”London Calling” är ett riktigt mästerverk, den måste du lyssna på”, sa han.

Ett sådant tips var givet att ta vara på. Thomas hade redan introducerat mig till massor av fantastisk musik och självklart hade han inte fel den här gången heller.

Jag gick till lånedisken på biblioteket och fick hörlurar, bibliotekarien letade fram vinylskyvan och lade den på spelaren – och jag satte mig för att lyssna.

Det tog ungefär fyra takter – bam, bam, bam, bam – sedan var jag fast.

Det var som att blixten hade slagit ner, det var som att London verkligen kallade på mig – vilken fantastisk musik.

Jag är för ung för att ens ha haft möjlighet att uppleva The Clash på en scen. Jag önskar att jag likt Thåström hade haft möjlighet att se The Clash på Stora Hotellet i Örebro, eller någon annanstans, som han sjunger om i ”Kort biografi med litet testamente”. Att det aldrig blev bättre än så köper jag fullt ut.

1982 fick trummisen Topper Headon sparken får bandet och 1983 lämnade även Mick Jones The Clash, därmed var bandet upplöst – även om Joe Strummer och Paul Simonon fortsatte fram till 1986, med tre nya medlemmar.

1999 skulle jag få se Joe Strummer på Hultsfredsfestivalen – var tanken. I sista stund ändrade jag planerna och åkte i stället till London och såg Rolling Stones. Inget dåligt alternativ, men när Joe Strummer oväntat dog redan 2002 kändes det som en väldigt dålig prioritering.

2011 fick jag min enda lilla dos av en ordinarie Clashmedlem när jag åkte till Manchester och såg Mick Jones uppträda med ett band. Åtta Clashlåtar fick vi, däribland två av favoriterna ”Bankrobber” och ”(White man) In Hammersmith Palais” efter varandra. Mina ögon var ordentligt fuktiga, av lycka.

Den 15 december 1980 – samma födelsedatum som The Clash basist Paul Simonon – kom jag så till världen. Att jag hade missat att få uppleva bandet som kom att påverka så mycket av mitt liv kan jag inte göra så mycket åt.

Men jag kommer alltid ha ”London Calling”. Varje gång jag lägger den i cd-spelaren (eller startar den på Spotify) får jag samma känsla som den där dagen på Östersunds Bibliotek för snart 23 år sedan.

I kväll firar jag 40-årsjubileumet av skivsläppet i Stockholm. Självklart gör jag det tillsammans med Thomas. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s